in my head

Jag ligger sömnlös på mätterna och läser 50 nyanser av det ena och det andra. Jag tänker på hans gröna ögon. Jag tänker på att han har sagt mycket av det Mr. Grey säger till Ana, till mig. Bara det fina. Men han har gröna ögon, lite som Christian, fast gröna. Och hans humörsvängningar.

Det måste vara anledningen till att denna boken är som en drog för mig. Att jag läser om en man som egentligen inte existerar och det känns så verkligt för mig ändå. Det måste vara han med de gröna ögonen som gör det. Men så tänker jag att alla andra missbrukar den också. Nästan alla tjejer på vår planet, i varje fall majoriteten. Man kanske drömmer om att träffa en sådan man? Eller egentligen inte. Man kanske fruktar att den man förälskar sig i är sådan?

Varje dag av det här året har jag tänkt på honom konstant. På hans gröna ögon. Analyserat och överanalyserat. Haft is i magen och tränat på min egen personlighet. Varför ska det vara så? Jag känner som hon skriver, det är som att vara i stormens öga. Han får mig att känna, han gör så att jag känner mig levande. Hur lyckas han?

Jag har min egen Mr. Grey, en verklig, men ändå är han inte min. Är det därför det är så spännande? Jakten? Är det därför jag känner att jag aldrig kommer skilja mig från denna drog? Jag ser fram emot att läsa sista boken. Jag kanske blir lite klokare, beroende på hur den slutar. Då kanske jag slutar tänka på honom, eller kanske till och med börjar hoppas?

Fast hoppas gör jag nog aldrig mer när det gäller killar. Jag har förlorat hoppet. Men ibland är det skönt att läsa sig bort i en annan värld.

Har du inte läst den, gör det. Framförallt du Sköld.