in my head

Vanligtvis när jag är sjuk får jag mycket tid över till att, ja.. Snoka. Facebook, instagram, you name it. Jag vill försvara mig med att jag aldrig i mitt friska tillstånd håller på med sådant. Då finner jag min tid mycket mer värdefull än att snoka.

Den här förkylningen har lämnat mycket tid över till snokning. Men jag har istället valt att sova. Ja kanske inte valt, det har mest fallit naturligt att blunda och drömma mig bort. I två dygn. Först idag, efter diverse kurer min mor har erbjudit, samt lite choklad, lite multivitamindryck och en hel del självömkan har jag tagit mig till facebookens värld. Och omfördelat min dyrbara tid.

Jag har länge fasat den dag jag får se honom i ett förhållande med en annan tjej. Mitt ex alltså. (Lägg märke till att det inte är honom jag skriver om, utan om mina känslor. Vilket gör att jag fortfarande håller mitt nyårslöfte.) Många gånger har tanken skrämt mig mer än någon annan tanke. Jag får gå vidare, men inte han. Därför lämnade jag kvar lite kläder hos honom i London, mest för att markera mitt gamla revir. Han skulle aldrig slänga allt, och tanken är nog att nästa tjej ska pinas. Han likaså. Jag har liksom funnits och dessutom varit en stor del av hans liv. Detta vill jag markera.

Redan i bärjan av mitt singelliv beslöt jag mig för att aldrig ladda upp en bild med en kille förän jag känner att jag har uppgraderat mig. Det har varit många killar i mitt liv sen vi gjorde slut, eller ja sen jag blev dumpad (så tragiskt). Men ingen har varit värdig nog att pryda min så kallade timeline. Många har varit otroligt snygga, andra faller inte riktigt in i den kategorin. Vissa har haft ett hjärta av guld och andra har blivit direktimporterade från helvetet, om det nu finns ett sådant ställe. Några har behandlat mig så en prinsessa, och andra.. Ja andra vill jag inte ens nämna hur de har behandlat mig. Ingen har varit god nog åt min timeline, mitt ansikte utåt. Förutom en. Snygg. Jävligt snygg. Så snygg så jag tappar andan. Varje gång. Och ja, fin personlighet, men endast när vi är ensamma. Men fortfarande jävligt snygg. En uppgradering. Med gröna ögon. En uppgradering med gröna ögon. Tyvärr är han inte min än, och skulle jag sätta ut en bild på honom skulle han reagera starkt. Dels för att han inte vet att jag har bilder på honom, dels för att vi inte är ihop. Och mycket för att vi har en överenskommelse.

Men det hade varit en sann glädje, att byta status och profilbild. En mycket fin, djupt rotad glädje.

Men så gick jag in på facebook och hans syster gillade en tjejs relationsstatus: "Lala" went from single to a relationship. Till en början reagerade jag inte, men plötsligt väcktes jag till liv av min magkänsla. Som för övrigt i 9 fall av 10 stämmer. Jag ber till de gudar jag inte tror på att detta är det där tionde fallet.

Det vände liksom på sig i min mage. Jag fick en känsla av att den här tjejen är hans nya flickvän, vilket i och för sig inte hade varit så konstigt då det till sommaren är två år sedan vi gjorde slut. Men det känns fortfarande som att det var igår. Såret känns fortfarande så nytt. Det är inte det eventuella förhållandet i sig som stör mig, det är tanken att han eventuellt har gått vidare innan mig som stör mig. Men vad vet jag, det behöver ju inte vara hans flickvän. Det var ju inget annat än min magkänsla som faktiskt tydde på detta.

Som att denna känsloflod inte var nog, så har jag fått en infekterad böld på min kind, i form av en finne. Jag trodde starkt på att denna typ av finne, samt alla andra möjliga finnar skulle sluta infinna sig efter mitt 23:e fyllda år. Ack så fel man kan ha. Det är snarare tvärtom, då det tycks att min tonår, med puberteten och allt som hör till, har valt att besöka mig lite väl sent.

Nu ska jag lägga mig i min nybäddade säng, läsa om Mr Grey och drömma om min grönögda låtsaspojkvän. Som en dag faktiskt ska bli min pojkvän. Det är sällan jag har ett mål som jag inte når. Jag får alltid som jag vill. Och nu vill jag ha en pojkvän med gröna ögon. Jag vill ha honom.