I'm not afraid to love again, I'm just afraid to get hurt for the same reason again.
Fy vad jag tänker på honom igen. I tre veckor har jag saknat min Hamid så fruktansvärt mycket. I över tre veckor har jag önskat att jag kunde vrida tillbaka tiden till 2008, året vi blev tillsammans. Eller till 2011 när vi bodde i UK. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket att det gör ont.
Men jag försöker minnas vad han har gjort, hur han har fått mig att må. Jag försöker minnas de dåliga minnena vi har. Jag försöker glömma de fina. Och imorgon när jag vaknar ska jag spela Adele på högsta volym. Hon är den enda som vet mitt hjärtas hemlighet och hon är den enda som kan få mig att minnas exakt varje liten känsla jag hade när jag mådde som sämst. Imorgon ska jag starta min dag med Adele. Och kanske avsluta den med någon annan, if you know what I mean.
Cause in the end, life goes on. And I'm not complaining, it's been pretty damn good.
