You never stop loving someone. If you ever do, it wasn't love to start with.
Slutar man någonsin att sakna?
Den där mysiga killen från London, han som gör att jag saknar London lite extra mycket. Han är bra på att läsa människor. Han är bra på det.
Du älskar fortfarande honom, sa han. Från ingenstans. Han sa så utan någon vidare anledning. Han fick ett starkt nej till svar. Du kan förneka det sa han, han från London, för mig och för andra. Men innerst inne vet du att du älskar honom. Jag fortsatte envisas med ett nej. Jag är över honom, det är snart två år sedan vi gick skilda vägar.
Två år sen han valde att ge upp vår kärlek, att ge upp det vi hade tillsammans, det vi hade byggt upp under så lång tid. Det har nästan gått två år sen den absolut värsta dagen i mitt liv. Den dagen då jag fick den värsta chocken i mitt liv, den dagen han jag var sammanflätad med lämnade mig. Två år sen min trygghet, min klippa, hela min värld lämnade mig själv. Själv utan stöd, ensam i min stora och tomma värld. Två år har nästan gått sen han lämnde mig och valde att leva sitt eget liv, i en egen värld.
Två år är ingenting sa han. Två år tillsammans är mycket, tillsammans kan man bygga en hel värld på två år. Men två år isär är ingenting. Du hinner aldrig bearbeta och radera dina djupa minnen med honom efter två år.
Här sitter jag efter två år, och känner att jag saknar den där killen, han jag har ett blekt minne av. Jag kan fortfarande sakna så mycket att det gör ont.
Tiden läker alla sår säger de, men varför vill aldrig mitt sår läka?
