in my head

Fick precis ett email från självaste Ryanair, där följande mening fick mitt hjärta att slå ett extra slag:

Thank you for booking with Ryanair!

Herre-min-gud, jag ska alltså åka! So I guess the countdown can begin, bara 33 dagar kvar. Som jag har längtat till den här dagen. Den 20 februari ska jag åka till Sveriges vackraste flygplats Säve tidigt på morgonen, riskera mitt liv på planet i två timmar för att sedan bli upplockad på Englands största flygplats Stansted runt lunchtid, av min underbara värdfamilj. Vad gör man inte för att uppfylla sin dröm?

Då är det dags för att börja packa snart, eller i alla fall planera vad jag ska ha med mig. Min man är ju där och jag vill ju vara snygg varje sekund:) Den här gången blir det ingen ryggsäck, jag ska resa med stil.

Ibland sitter jag och tänker på hur mitt liv hade kunnat se ut. Jag menar, hade jag fortsatt mina studier hade jag ju varit färdig sjuksköterska vid den här tiden nästa år! Men så tänker jag att visst, nu är det hela två år kvar, men jag har ju ändå hunnit uppleva mycket hittills. Istället för att sitta bakom en skolbänk. En resa till andra sidan jorden med Saska kan man ju inte klaga på. Och man kan absolut inte klaga över att ha spenderat 65 dagar med varandra i sträck, 65 dagar av skratt, alkohol, skitgubbe, tårar, mat, skitgubbe, mat, kitkat (vit choklad), icecoffee, sol, bad, härliga 18-bäddsrum och ännu mer mat. Ja, listan kan göras lång. Det känns tomt att jag reser iväg själv den här gången, men som tur är har vi bokat in en återträff lagom till Jessicas födelsedag, så antagligen kommer jag överleva.

Jag kan ju säga att jag längtar till den 20 februari, men innan det ska min älskling Leon hinna fylla ett helt år<3 Han är anledningen till att jag inte åker redan nu. Nu ska jag bara berätta för den enda personen som kommer bli överlycklig över detta: Hamid<3

Distance is for love what wind is for fire,
if the fire is small the wind will kill it,
but if the fire is big the wind will make it even bigger.