Please put the baby back in belt!
I gotta be honest with you, all I can see is cucumbers..
Här ligger jag i soffan med en skadad fot (ja det är sant, jag ramlade i Jessicas trappa. Tragiskt.) och en dålig hals. Nyligen hemkommen från mitt älskade London. Kommer jag någonsin tröttna på den staden?
För en 9 dagar sen, var jag helt ovetandes vad som väntade mig. Jag visste att vi skulle ses, jag visste att mitt hjärta skulle hoppa över några slag. Men jag visste inte att jag skulle uppleva mitt första hjärtstillestånd. Jag visste att vi skulle ses, han och jag.
Det är konstigt att vår historia skulle bli så. Att vi som var så härligt förälskade helt plötsligt blev som främlingar för varandra. Att historien om oss blev så suddig och nuet blev så klart.
Har man en gång älskat slutar man aldrig älska. Vi slutade aldrig älska. Vi träffades och efter en liten stund kändes det som att vi aldrig hade varit ifrån varandra. Allt det dåliga suddades ut.
Resan var underbar! Jag hade så himla kul, jag har skrattat så mycket att tårarna bara har runnit! Jag måste tillbaka snart. Jag måste!
London är rehab för min själ. Jag mår som bäst när jag är där.
Sen blev det en tatuering också:)
För övrigt har min bil varit på service. Kändes lite som att lämna ifrån sig sitt hjärta till främlingar. Jag och Heidi har suttit på Jensens i två timmar och ätit ungefär allt på menyn. Tidtagarur för jensens express, garanterar att man får maten på 13 minuter. Annars blir allt halva priset. Det tog 15 minuter.
