in my head

Jag vet inte vilka som läser min blogg. Eller om någon gör det alls. Ibland blir jag personlig, man bör inte bli det. Man bör inte prata om det som finns djupt i en, det som finns i hjärtat.

Men idag gör jag det. Idag är en sån dag då jag vill vara personlig. Jag vill skriva vad jag tycker, vad jag känner. Jag vill kunna skriva utan att få svar, utan att folk tycker synd om mig. Jag vill berätta utan att få en besvärad blick. Jag vill berätta, jag vill lätta på mitt hjärta.

Visst är det så att har man en gång älskat så slutar man aldrig älska? Hur kunde han då sluta älska? Varför?

Hur kan man lämna sin bästa vän, den man en gång har älskat så djupt och obemärkt gå vidare? Hur kan man låta bli att bli påverkad? Hur blir man så envis?

Var allt en lögn?

Det finns viktigare saker att tänka på, andra viktigare saker som händer i världen, större grejer att sörja. Men i min värld är detta viktigt, det är stort. Då får jag väl gråta?

En dag kanske du kommer tillbaka. Men jag vågar inte hoppas.

Jag såg oss i framtiden, såg dig hålla min hand varje dag, såg oss i dina föräldrar. Vi visste vad våra barn skulle heta, vilka färger vi skulle ha till bröllopet. Vi viste var vi skulle bo, hur vi skulle bo, hur vi skulle leva.

Allt försvann. Likt en storm som tar med sig en hel stad tog du med oss. Vi försvann.

Vi finns inte längre. Det finns inget du och jag. Vår saga har nått sitt slut, och vi levde inte lyckliga i alla våra dar.

Jag visar det inte alltid. Men jag är ledsen. Nu vet ni.