in my head

Den senaste tiden har jag krockat, blivit av med min mobil och varit mycket fundersam. Mycket, mycket fundersam. Många och långa stunder går åt att tänka. När dagen är slut är även min energi slut. Jag är så trött på att tänka att jag inte ens orkar tänka mer.

Men varför är det så stort, frågade min kloka syster. Det är enkelt. Du gör det till en stor grej. Var spontan, sa hon.

Idag, som alla andra dagar, har jag funderat mycket. När jag slår upp ögonen på morgonen, i telefon med mamma, hemma hos mamma, hemma hos mina vänner, i samtal med mina kollegor, på jobbet, efter jobbet, på väg hem, i bilen, hos min syster. Ja, överallt och under hela dygnet funderar jag.

På vem jag är, på vem jag vill vara, på vad jag vill göra. Men framförallt på var jag är i livet. För fem år sedan när jag började studera, lovade jag mig själv att ta examen och sedan resa. Min dröm, min högsta önskan, min ambition var att resa. Och att bo i London. Det har nu gått 9 månader sedan jag tog examen. På dessa 9 månader har ett liv hunnit skapas. På dessa 9 månader har vår lilla Emilia kommit till världen. På de fem passerade åren har jag förälskat mig i Stockholm och längtat till Australien. Och jag jobbar på ett äldreboende, fem dagar i veckan. Minst. Jag älskar mitt jobb. Jag känner att jag har hittat mitt yrke. Men det är inte vad jag önskade, det är inte vad jag lovade mig själv för fem år sedan. Det är inte det jag vill få ut av livet just nu.  

När jag satt i bilen idag funderade jag på vad jag vill göra med mitt liv. Jag lyssnade samtidigt på radio, eller ja. Det var på i bakgrunden. Han fångade min uppmärksamhet när han sa att man ska fånga alla chanser i livet. Han sa, du som vill göra en stor förändring i livet. Gör det. Du kommer vinna mycket på det. Hellre ångra det du har gjort, än det du aldrig gjorde.

Och i samma sekund bestämde jag mig.