in my head

Här kommer ett sent inlägg som jag skrev på väg till Iran:)

Jag vill väldigt gärna få svar på en fråga - varför? Varför är planet invaderat av barn? Missförstå mig rätt, jag älskar barn, verkligen älskar. Men ibland, bara ibland, blir det för mycket.

Varför väljer så många barnfamiljer att åka till Istanbul, i maj? Går inte barnen i skolan? En fyra timmar lång resa, med ett 10 årigt barn, som för övrigt har väldigt starka benmuskler, bakom mig, som dessutom drar i mitt hår, en skrikande tvååring raden bredvid och ett kolikbarn två rader bak hade kunnat vara snäppet trevligare. Bara lite.

Jag sitter längst in, vid fönstret. Måste på toa. Måste, måste, måste. Jag vill ha mina hörlurar ur väskan men undviker gärna den sortens uppmärksamhet. Behöver även min kofta - läs manto. Men vill inte stå mitt i gången med folk som vill förbi, och jag som ivrigt försöker nå upp till min väska.

Och som pricken över i:t, mina solglasögon ligger på golvet. I en springa. Och jag vill inte böja mig. Den här bakdelen är inte att leka med.

Men, det hade kunnat vara värre. Han bredvid mig kunde ha vart en illaluktande, sliskig gubbe. Med vårtor i ansiktet. Och äckliga naglar. Så jag klagar inte.

Nu ska jag försöka hitta mitt inre lugn.