Det löser sig.
Jag har valt, som jag tidigare har nämnt, att vänta på det där med vuxenlivet. Tagit var dag som den kommit, inte ägnat alldeles för många tankar åt vad jag ska ägna min höst åt. Jo, tänka har jag allt gjort, men inte planerat.
Jag är en drömmare. Jag planerar mycket, och gör oftast det jag planerar. Fast den här gången, förmodligen för första gången, blir det inte alls som jag har tänkt mig. Jag blir kvar i Borås. Utan studier. Utan något jobb, enbart en timanställning i en organisation som just nu krisar.
Trodde jag. Men vi åtekommer till detta. Igår bestämde jag mig att på allvar ta tag i detta med mitt liv. Hälsan är viktig. Det är en bra investering att lägga ner någon timme per dag på träning. Said and done. Jag gick upp 8, trots enbart fem timmars sömn och väldig halsont, för att powerwalka. En timma och 5,6 km senare är jag halvdöd. Bra kondition liksom. Och träningsvärken från gårdagens övningar med bror och brors tjej, den sitter i lagom bra.
Så, första dagen på mitt nya liv ringer de från jobbet. Erbjuder mig ett nattvikariat och helt plötsligt ser min höst verkligen annorlunda ut. För att jämföra med hur sen skulle kunnat se ut. En höst i London men min engelska pojkvän, nytt jobb och nya vänner.
Men rutiner, det kan vara bra det också. Och jag känner mig ganska nöjd. Nu kan jag göra massa utflykter med mina syskonbarn. Och to be honest, jag hade nog saknat min bil för mycket.
En höst med mina tanter och gubbar, återigen singel och med många, många, många utgångar. Jag älskar livet.
Och jag lovar, det här blir ingen träningsblogg. Fast sen lovade jag att jag aldrig skulle ha kängor/stövlar med shorts. Och inte strumpbyxor med shorts. Och mycket annat som jag aldrig höll.
