Rädslan för det absoluta.
Jag har under mina år inom vården alltid fasat för en situation. Det har alltid funnits en undermedveten rädsla. Rädslan för att möta döden, att hitta en patient eller vårdtagare död.
Utan att gå in på alldeles för många detaljer - jag hittade härom natten en vårdtagare medvetslös som senare fick andningsstopp. Jag som aldrig har utfört HLR ens på en docka fick göra detta på min tant. Många tankar och känslor, rädslan för att hon skulle dö i mina händer, panik, adrenalinkick, mod, styrka från okänt håll som fyllde min kropp och uthållighet som jag egentligen inte har som infann sig och fick mig att fortsätta kämpa. Jag gjorde allt jag kunde, med hjälp av SOS-sköterska i luren, fick faktisk liv i henne och fortsatte styra andningen tills ambulansen kom.
Helt galet vilken kompetens alla inblandade hade. Deras lugn, skicklighet, samspel. Otroligt hur bra sjukvård vi har. Och vilket stöd jag fick.
Senare under natten somnade min tant in på sjukhuset, och det jag fick uppleva är något jag sent kommer glömma. Min enda glädje är att hon somnade in lugnt, och att hon inte var ensam. Att hon inte avled innan jag hann dit.
Mina tankar och känslor finns fortfarande och kommer nog finnas ett bra tag till. Men hon fick åtminstone en värdig död.
