I won't let you get close enough to hurt me.
Minns ni det där jag sa, baby we're so over? Det där om att there's nothing to remember? Det var visst inte så. Inte idag i alla fall.
Men efter regn kommer det alltid solsken sägs det ju. Fast tycker det verkar mer som en ond cirkel. Regn - solsken - regn. Solsken. Regn. Men det är väl livets charm? För vad vore ändå framgång utan motgång? Vad vore livet utan alla deppiga stunder, alla tårar, all ångest och all hat? Mycket enklare förmodligen. Och mycket trevligare. Men ändå så fattigt. Jag lever nog, trots allt, hellre såhär.
För efter ångest kommer alltid lättnad, efter tårar kommer skratt, efter hat kommer kärlek och efter vad som verkar vara oändliga depressioner kommer glädje. För någon gång vänder det ju. Och där mitt bland allt, då man sitter i sin ensamhet och tycker så himla synd om sig själv. Där och då finner man sina riktiga vänner. Vänner som hör av sig från andra sidan jorden, vänner som alltid ställer upp på att festa för de vet hur mycket man behöver det, vänner som pratar med en i bilen och tröstar en, vänner som lyssnar på samma historia om och om igen, vänner som skickar sjukt fina sms, vänner som tårkar ens tårar och vänner som gråter med en. Där förstår man hur älskad man egentligen är och just då inser man vilket himla rikt liv man har.
Och familjen går inte ens att tala om. Jag har världens bästa familj! De stöttar mig i allt i livet. Precis allt.
Så ja, summan av kardemumman? Älska livet. Det gör jag. Och jag festar. Varje möjlig dag. Inte för att jag måste. Inte för att jag inte kan göra annat. Utan för att jag vill. För att jag mår sådär jättebra av att gå in i vår dansbubbla och dansa hela natten lång. Varesig det är på xoy. Eller en gayklubb.
