I let it fall, my heart.
My hands they were strong, but my knees were far to weak. To stay in your arms without falling to your feet.
Visst är det så att man inser värdet av det man har först när man förlorar det? Och visst är det så att man inser vad man inte har haft först när man får det? Människan är konstig.
Har du någonsin känt känslan av att du älskar någon så mycket att du inte vet vad du ska göra, vart du ska ta vägen? Eller känslan av knäsvaghet, när du känner att du faller vilken sekund som helst? Det där pirret du får av en sms-signal, eller värmen som sprider sig i kroppen av en blick. Visst är det härligt att ha fått uppleva det?
Varför strävar vi alltid efter något vi inte kan få? Eller någon vi inte kan få?
Even now when it's already over i can't help myself from looking for you.
Lyssna på Adele. Den kvinnan har lätt att tala med brustna hjärtan. Hon läker mitt några minuter varje dag när jag lyssnar på hennes låtar. Några minuter varje dag inser jag att jag inte är den enda. Hon har ett också. Ett brustet hjärta alltså.
(bilden blir lite konstig men den får duga ändå)
