Don't let your dreams be dreams.
Och så tänker man att så vill jag aldrig tänka. Jag vill inte tänka - om. Tänk om. Nej det vill jag aldrig göra, jag vill hellre prova och i så fall ångra. Mer som - hellre ångra det man har gjort än det man aldrig gjorde. För då vet jag i alla fall. Då undrar jag inte vad som hade hänt, om.
Med risk för att bli alltför personlig:
Jag mötte en jättefin pojke i Turkiet. Jättejättefin. Vi hade en stark attraktion. Flirtade en hel natt, utan att gå fram till varandra. Bara blickar, bara leenden. Sen gjorde han något jag inte tyckte om. Så jag gick därifrån. Såg honom igen ute på dagen, våra blickar möttes båda gångerna, och jag kände att jag behövde sätta mig ner. Den där dragningskraften han hade. Vi sågs på kvällen igen, han stoppade mig och ville prata. Jag gick därifrån. Han höll om mig på rätt sätt, inte äckligt, inte sådär sliskigt. Men jag gick ifrån, trots att jag ville stanna. Jag dansade några timmar, med honom några meter ifrån mig. Men sen blev det dags. Jag gick jag till taxin, jag skulle hem. Och han följde efter mig. Stoppade mig. Ville prata med mig. Jag stannade. En liten, liten stund. Vi satt på en trappa. Jag ångrar att jag inte stannade längre. Det hade blivit ett sånt där sommarminne. Han hade nog mycket att prata om, det kändes så. Men jag gick.
Och det var min sista natt. Nu undrar jag, kommer vi någonsin mötas igen? Vi bor i den här stora världen, båda två, chansen att vi möts igen är inte stor. Men så vill jag gärna tänka att världen är liten. Jag vill gärna tro på det. För det är väl så?
