Shine bright like a diamond.
Befinner mig för tillfället i samma stad som kungen, i staden där det finns riktiga turister, kyla men inget regn (förutom idag), riktiga kill-ass klubbar, massa iranier och underground. Påminner lite om London. Mitt älskade London! Som jag älskar så mycket att jag kan dö! Och som jag saknar det, hinner jag åka dit en gång till innan nyår tro?
Helgen har innehållit en väldigt stor inflyttningsfest i en mysig lägenhet väldigt centralt i Stockholm, där mina fina, Gormit och Amrit bor. En fest med blått tema, dans hela natten lång fram till på morgonen, mycket vimmel, en hel del (fullt) folk och massa gott såsom plockmat och alkohol. Mycket av allt.
En som pratade Dubai med mig hela kvällen. Och en kille som gav mig extra livslust när jag på fyllan vågade teckna på teckenspråk att jag har lärt mig det i gymnasiet. Chocken som uppstod över att jag kunde och glädjen över att jag inte hade glömt. Han tecknade sin historia till mig om varför han har blivit döv och han gav mig en egoboost. Han är rakad på huvudet med en hörapparat som syns väldigt tydligt. Men inte brydde han sig. Så stark. Jag visade min insulinpump och tecknade - du är inte ensam, alla har vi våra problem. Inte så sexigt kanske med detta på magen, tecknade jag, och han svarade - ser du min tjej? Hon älskar mig för mig, inte för min hörsel eller något annat. Du kommer hitta någon som älskar dig för dig, han kommer inte se apparaten. Du är du, inte din pump.
Ja visst är det så. Visst finns det fina människor på vår jord. Det har aldrig tidigare stört mig det här med min diabetes, och gör det inte nu heller. Men den gör sig påmind på ett annat sätt nu för tiden. Min diabetes har vuxit sig så stark inom mig på något sätt. Den finns där så himla markant. Men jag tror på tanken att jag är jag och inte min diabetes.
Hur länge har du haft diabetes frågade han på apoteket. Tänkte efter och insåg att jag har haft det i 13 år, mer än mitt halva liv.
JAg vet, alldeles för djupa tankar att dela med sig av här. Men äh. Jag ska spendera hela veckan här och kommer ha mycket tid över till att tänka. Så förvänta er sådana här inlägg.
Sen hittade vi på ett snabbtecken till mitt namn, ett personligt tecken som alla har.
Idag var vi boråstjejer på TGI Fridays och åt middag. Pratade gamla minnen och skrattade så tårarna rann. Jag tänkte på hur våra liv såg ut för några år sedan, på hur vi aldrig trodde att vi alla skulle sitta just där, på en restaurang i Stockholm och prata sånt som för några år sedan inte ens hade hänt. Jag tänkte att nu bor halva styrkan här och andra halvan i Borås. Jag tänkte att en snart är gift, två jobbar och lever sina liv i sina egna lägenheter, en annan pendlar mellan jobb och studier, och den sista läser sista halvan av sin 5åriga utbildning. Vad har hänt på vägen, när blev alla träffar plötsligt minnen vi pratar om?
Nu ska jag sova. Ligger i sängen bredvid Farzane, med fönstret ovanför oss och jag lyssnar på ljudet av regnet mot fönstret. Farzane har redan somnat. Tänker på honom och på hur mycket han älskar det ljudet. På hur han alltid satte på ljudet på sin iphone och hur han somnade till det. Hur jag blev tvungen att gå upp och kissa, stänga av ljudet och sedan somna till ljudet av hans andetag.
Imorgon väntar en spännande dag fram till 17 då jag är ensam. Planerar att ta mig till stan och strosa runt där. Jag borde hitta. Stockholm är lättare än London. Hittar jag där hittar jag här. Sen möter jag upp mina fina för lite mysigt tjejhäng. Just nu älskar jag livet.
Godnatt<3
