För så som jag kände har jag aldrig känt för någon jag kände men aldrig har känt.
Ja, då var det dags igen. Det där med facebook. Facebook och ett ex. Jag ska berätta igen. För att försäkra er mest, att jag har glömt. Att jag har gått vidare.
Igår, när jag jobbade natt med en av mina favoritkollegor, gick jag in på facebook. Mest för att checka moden (kolla läget för er som inte är tillräckligt coola, fast det är ni ju alla om ni känner mig. Nej nu ska jag sluta prata gott om mig själv. Det är ju ni som är fina.) Anyway, där var hans ansikte igen, i Edgware - ett område i London, där hängde han i precis samma sekund som jag satt i bilen, på en gata mitt i Borås. Döbelnsgatan för att vara mer exakt. Och jag kände inte att jag dog. Jag kände inte att jag blev varm i kroppen. Det enda jag tänkte var - oj där är han. Fast jag tänkte att jag inte känner honom längre. Vilket gör honom till en främling.
En främling som jag har pussat så många gånger förut, en främling som jag har spenderat mina finaste dagar med förut, en främling som har kollat mig i ögonen med mer kärlek än någon annan förut, en främling som jag har älskat så djupt förut, en främling som var min värld förut, en främling som jag inte längre älskar nu, en främling som stal mitt hjärta och krossade det, en främling som inte har så stor betydelse i mitt liv längre. En främlig jag inte längre bryr mig om.
Och den befrielsen, det är den bästa känslan. Snäppet bättre än att älska, snäppet under att bli älskad.
Och i torsdags hände xoy. Där fanns världens finaste pojke, med smilegropar och solbränd hy. Med vackert leende och fina läppar. Men så brukar det ju vara, att fina killar hänger på xoy. Men det är ju inte därför jag och Saska hänger där, vi älskar ju att dansa. Det är ju därför vi går dit, minst en gång i veckan. Livet är bra just nu. Och han hade världen finaste namn. Ja, han var sådär övermänskligt fin.
