You never know if you never try, to forget your past and simply be mine.
Idag ska jag jobba ute i Fristad. Jag blir glad om jag hittar dit.
Så här började jag mitt blogginlägg igår när jag helt plötsligt insåg att klockan var för mycket, och jag för ofärdig. Om man nu kan säga så.
Vi var fyra som jobbade. Väldigt få brukare och väldigt långa avstånd. Väldigt långa. Långt in i skogen, ställen jag aldrig skulle våga åka till mitt på ljusa dan. Var bor alla frågade jag när jag insåg att inte en enda adress stod med på schemat. Kör förbi kyrkan, sen svänger du höger förbi eken in på grusvägen sen kör du tills du ser ett gult hus. Det var en adress. Jag såg träd, det var allt jag såg. Inte eken förrän jag nästan körde på den, inte kyrkan om inte hon hade pekat ut den och absolut inte färgen på huset. Du lär dig sa hon. Jag tvivlar tänkte jag.
Här brukar det finnas två älgar, just på den åkern finns det en rådjursflock, på den här lilla vägen är det alltid en grävling. Kör försiktigt. Se upp för allt vilt. Men, tänkte jag, är detta vad jag kommer ha? Stel nacke och huvudvärk efter varje pass ute i buschen? Ja så är det nog faktiskt.
Sen sa hon, du sakta ner, 70 km/h är lite väl häftigt för byn. Och jag kände att jag gärna kunde strypa henne. Ungefär som - jag kör hur jag vill. Sen sa hon, det är jag och du i bilen. Vi måste tänka på hur vi kör. För det är vår arbetsplats, och vi får inte riskera något. För med oss i bilen sitter din pojkvän, dina föräldrar, min gubbe och mina barn. Händer det oss något, händer det dom något.
Och jag förstod vad hon menade. Tyckte det var fint tänkt. Sen kom jag på att jag inte har någon pojkvän.
