in my head

Min mamma sa, hur hade du känt om han plötsligt dök upp framför dig? Hon fick några oseriösa svar som vi skrattade åt. Sen sa jag, jag vet inte. Men jag älskar inte honom längre. Jag hade blivit nervös, men mest för det vi en gång har haft ihop. Inte för den han är nu.

Nu förstår du vad jag menade när jag sa att de alla är likadana va? Att de vet hur de ska såra? sa hon. Ja, men du sa ju själv att han inte var sån, du trodde ju mer på vårt förhållande än jag gjorde svarade jag. Hon tänkte efter, tittade på mig med en besviken blick och sa -Ja det är sant, jag trodde faktiskt aldrig detta om honom.

Han är en fin kille sa jag, han kommer göra någon lycklig i framtiden. Jag vill det. Du kanske är den som blir mamma till hans barn sa hon. Jag vet inte varför hon sa det, vad som fick henne att tänka på det, vad som fick fram de tankarna hos henne. Sen gick hon. Och jag sa, väldigt tyst, att det vill jag inte. Jag vill inte ha honom. Men jag ville nog inte att hon skulle höra det. För ibland undrar jag om jag verkligen tycker så, om jag tror på det jag säger. Det känns äkta, mina känslor känns äkta, eller mer avsaknaden av känslor. Men ibland kanske jag tänker att det hade vart fint, att vi hade fått ett fint avslut. Ett fint slut på vår saga, mer som -sen levde de lyckliga i alla sina dar.

Sen tänker jag nej, jag vill ha någon annan. En med gröna ögon kanske.

Och nu tänker jag att min pluggrast är slut. Nu ska jag fortsätta.