Is this what I sold my soul for?
Ett inlägg för mycket, alldeles för sent på natten. Men jag antar att det är nackdelen med att faktiskt jobba natt. Och inte kunna sova när man väl är ledig.
Det jag vill få sagt är att varje dag påminns jag om att allt är möjligt. Den där tentan som är så himla svår, killen du har varit hemligt kär i under tre år, den där snygga klänningen som är två storlekar för liten, klubben med alldeles för hög åldersgräns, det där jobbiga träningspasset. Allt går. Som min söta mamma säger, om man vill man kan.
Tentan kommer du klara, han kanske ringer och en dag blir han din, klänningen passar perfekt en vacker dag efter några månaders hårt slit, vakten visar sig vara din systers gamla ragg, din kondition infinner sig plötsligt där. Allt går.
Så läste jag lite gamla blogginlägg som jag gör med jämna mellanrum. Och insåg att jag hade glömt skriva om Max-killen. Han i kassan, som jag ville ha som pojkvän ett litet tag. Jag skrev om honom förra veckan. Jag såg honom! På en annan restaurang. Han känner väl inte igen mig tänkte jag. Men han kom fram och hälsade. Det är du från Max drive-in!, sa han. Ja, jag känner inte igen dig utan kläder sa jag. Puckade jag. Sen skämdes jag och gick därifrån. Men han kände igen mig.
Allt går.
bra fortsätt tänk såhär! :) <3 vem är den här maxkillen? du vet jag är senil.. och har du sett han naken? xD
