If only we could feel what we remember and not just remember what we felt
Fina sommardagar, långa arbetsdagar, ljusa nätter. Grillkvällar, examen och nya utmaningar. Sommaren är bland det vackraste som finns.
Jag kommer ofta på mig själv med att försöka hitta min plats på jorden. Jag inser nu att vi alla en dag kommer till en punkt där vi försöker göra skillnad. Vill lämna spår efter oss, vill vara viktiga för vår värld, för framtiden. Jag vill inte bara vara en människa som har levt på jorden. Jag vill ha gjort något, föröndrat till det bättre. Jag vill nog bli ihågkommen.
Jag börjar i en liten skala. På en avdelning med 20 patienter. Jag inser att jag gör skillnad dagligen. Asta får örondroppar och har helt plötsligt en duglig hörsel. Gustav får lugnande medicin när dödsångesten är som värst, Gerd får hålla min hand, Nils får sina hemska sår omlagda. Ja, detta är ju inga riktiga patienter, men så ser min vardag ut. Jag jobbar över men känner att det är okey, så länge min patient får antibiotika, så länge en annan patient får känna sig viktig.
Jag inser för var dag som går vilket sjukt stort ansvar jag har. Flera gånger i veckan, ibland dagligen, ligger en människas liv i mina små oerfarna händer. Så många gånger jag försöker göra skillnad i en patients liv. Vill bli ihågkommen.
Jag försöker ofta hitta min plats, det tar nog sin tid. Men jag vet att jag är på god väg.
Kommentarer
Trackback
