Size does matter, look for a guy with a big heart.
För ett år sen hatade jag tatueringar. Predikade alltför ofta om varför man inte bör göra någon. Det var mycket jag var emot. Jag var så annorlunda på något sätt. Men så hände ju det där.
En nära döden upplevelse brukar vara ett bra skäl till att faktiskt börja leva. Inte bara vara utan också leva. Jag hade en, när min, då, bättre hälft valde att vara just halv. Utan mig. Den natten var en av de värsta i mitt liv. Likaså de nästkommande månaderna. Det var i samma veva jag bestämde mig. Hade funderat på det länge men vågade aldrig riktigt, jag var ju så emot det. Med lite påtryckningar från mamma bestämde jag mig för att tatuera mig. Mammas namn, därav påtryckningarna från hennes håll. Så vi gjorde det, jag och mitt mod, i London. Ska man göra det får man göra det riktigt.
Nu har jag lärt mig att jag inte ska tycka för fort. Tatuering nummer fem och sex planeras redan, jag måste bara hitta ett sätt som bromsar den här adrenalinkänslan, något som kan stoppa mig. Det där om att tatueringar är beroendeframkallande, det är sant.
På tal om ingenting. Han kom, en ny, och han gick lika fort. Jag inser varje gång att det här hjärtat tillhör någon annan. Jag tror inte det går att sluta älska. Jag försöker, men det går inte. Men sen sägs det ju att ingenting är omöjligt.
