It's not in our blood.
Visst är det så, att med tiden så växer man. Vi växer själsligt.
Jag är väldigt bestämd med vad jag anser vara rätt och fel. Har alltid varit principfast. Men känner att det bleknar med åren. Principer tappar sitt värde. Trodde på att det fanns en Gud när jag var liten, mest för att det var min mamma som sa det. Men med tiden har jag lärt mig att det finns vetenskap som talar för annat. Logiken har tagit över och jag skulle kunna kalla mig själv för ateist. Jag respekterar andras tro, finner det faktiskt väldigt fascinerande. Trots min ateistiska syn på livet kan jag inte tro att vi bara består av kött och blod. Vi har en själ. Det kopplar jag till våra tankar, inte till någon religion. Helt enkelt till människans tankeliv.
Min själ. Ja, den är ganska utsliten. Efter den här hösten. Jag är så trött i min själ. Innan jag gick igenom den hittills svåraste perioden i mitt liv, för lite över två år sedan, då mitt livs kärlek lämnade mig, var min själ hel. Jag hade aldrig känt av min själ. Men det gjorde jag den dagen. Den dagen han lämnade mig utan någon förvarning. Men det är inte den poängen jag vill komma fram till. Han fick mig att känna. Han introducerade min själ till mig själv. Sen gick han. Han lämnade oss själva.
Min själ har räddat mig. Jag har lärt mig känna, på riktigt. Jag har lärt mig vad livet faktiskt är och vad livet har att erbjuda. Jag har insett att livet är för kort. För kort för att gräla och bråka om varför han har den där tröjan som jag inte gillar, om varför han tar fel kastrull, om varför han inte har lagt märke till att jag har plattat håret. Att bråka om varför han ringde en halvtimma försent eller om att han ofta vill vara hemma och titta på film med mig.
Visst är det så, att med tiden så växer man. Vi växer själsligt. Jag tänker som så att han ska få välja själv. Den där kastrullen använder han för att laga mat till oss. Han ringde kanske försent, men han ringer. Han vill inte gå på bio för han vill ha ensamtid hemma med mig.
Vi växer med tiden. Jag tror jag har lärt mig mycket i livet. Jag känner att jag dagligen växer själsligt. Och för varje dag som går. För varje ny kille jag träffar. För varje ny relation jag skapar. För varje dag som går så inser jag hur perfekt han var för mig. Hur högt han har satt ribban. Och hur jävla svårt det är för mig att hitta en kille som han, en kille jag vill ha som är perfekt för mig. Men det är nog det som är svårt. För det finns ingen som han. Och det förstör min själ. Ibland undrar jag var världen är på väg.
Så för er som har hittat honom. Håll hårt. Bråka inte. Såra inte. Håll bara jävligt hårt i honom.
Kommentarer
Trackback
