Sometimes you just can't forget. Sometimes.
Idag är en sån dag, en Hamid-dag. Jag saknar. Saknar så det gör ont! Ont i hjärtat mest, men också ont i själen. Känslan av att han inte längre är min. Att jag inte är hans. Det gör ont.
Jag har gjort mycket, men det finns två grejer jag inte kan göra. De två sista banden jag inte kan klippa. Kortet, ett utav de första på oss, som hänger på min dörr. På baksidan. Jag ser den varje natt när jag stänger dörren. Det kan jag inte ta bort. Och nyckelringen. En nyckelring bara. Men inte så bara för mig. En nyckelring, i Thailand, på MBK i Bangkok, mina sista baht, en bild på oss. En likadan till honom, från samma affär, exakt samma, en månad senare när min moster var där. Ja henne minns ja sa expediten till min moster när hon hade hittat rätt ställe. Det är så mycket mer än en nyckelring. Jag vill inte klippa det sista bandet.
Kommer jag någonsin sluta sakna?
