The first love is the sweetest, the first cut is the deepest.
18 april. 9 månader sedan. Det är lång tid. Under den här tiden har tusentals, kanske miljoner bebisar blivit till. Folk har gift sig, andra har skilt sig. Många har gått bort. Krig har startat, krig har slutat, människor har levt livet andra har mått dåligt. Mycket hinner hända på 9 månader, en individ hinner bli till.
Jag tänker tillbaka på den här dagen för 9 månader sedan. Dagen vi gjorde slut, dagen vår resa tog slut. Tänk vad mycket som har hunnit hända. Jag har köpt bil, tagit studieuppehåll, varit i Sthlm, varit i London 2 gånger, träffat andra killar, varit på Mallis, pussats lite, dansat mig igenom nätterna, träffat honom, deppat, mått dåligt, nått botten, tagit mig upp, klippt alla band, fått långt vikariat, levt livet och mått allt bättre med tiden. Jag har levt och nu sitter jag här. Ser tillbaka på tiden som har varit med blandade känslor. Men måste ändå erkänna att jag ser tillbaka på det med ett leende. Jag har haft det bra. Och som en tant sa till mig idag: det finns ett par som är över 90 år, de träffades på ett hem och har nyligen gift sig. Sedan sa hon: ge aldrig upp hoppet om kärleken.
