You turned out to be the best thing I never had.
Jag lovade för ett tag sen att jag inte skulle realtionsblogga. Att vi skulle lägga det där H-kapitlet bakom oss. Det var lättare sagt än gjort har det nu visat sig.
För att tala om något helt annat, jag är glad nu. Jag får inget säga än, men jag är så himla glad:)
Och han svävar i mina tankar, mest i bakgrunden, men ibland blir det så tydligt, han blir så viktig.
Jag kan glömma utseenden, hur en människa är och ser ut. Men jag glömmer aldrig några händer. Jag minns alltid hur händer jag har skakat, händer jag har hållt och händer jag har sett ser ut. Inatt drömde jag om honom. Om hans händer. De såg så annorlunda ut. Jag sa till honom, "Hamid, dina händer ser så annorlunda ut, jag känner inte igen dom".
Sen vaknade jag, medan jag låg i hans famn i drömmen. Så insåg jag att vi nog är främlingar nu. För det blir man väl efter ett tag, mer som främlingar. man glömmer det mesta, man utvecklas, man blir starkare, man blir annorlunda. Att vara singel är bra, men åh vad hjärtat gör ont av saknaden ibland. Så ont.
Jag ska sluta skriva om honom.
