If we tolerate this, then our children will be next.
Jag skiftar mellan skola, praktik, jobb, resor, fanilj, vänner, dejter, fester, telefonsamtal, sms, långa skypesamtal träning och hundrastningar. Det är så mina dagar och veckor ser ut just nu. Jag lever lite för dagen. Lite för stunden.
Och på vägen har jag insett något. Att jag är olyckligt kär. Men jag liksom lever med det ändå. Hoppet om att en dag vara en del av hans liv finns. För första gången i mitt liv så är jag olyckligt kär.
Så träffade jag den här himla fina killen i London. Han som bjöd mig på middag och som han själv sa - en romantisk date, fyra på morgonen en söndag. Den där fina killen som fortfarande smsar. Så träffade jag honom och berättade om mitt ex. Tydligen hade jag inte pratat om något annat. Och jag undrar hur det är möjligt, när jag liksom är över honom. När jag sällan tänker på honom.
Och jag undrar hur jag någonsin ska kunna träffa min framtida man i Borås. Inte för att jag letar, men jag undrar ju. Det finns en utanför Borås gränser, men det är ju han jag är olyckligt kär i. Om det inte är han, vem kan det då vara? Jag tror att han finns i London. Om det inte blir han då.
Jag tänker - have a dream, and make it real.
Förresten, vi har bokat en resa till Spanien. Sheila, Shervin och jag.
