När någon tar dig med storm.
Egentligen är det himla mysigt att tänka på någon. Så ofta och så mycket man hinner på en dag. Lite som att han är det enda och den enda man tänker på.
Men jag hatar H. Hatar honom för att han har förstört denna fina känsla. För att min känsla är blandad med rädsla, med osäkerhet, med misstänksamhet. För att jag inte längre kan tro på killar, för att jag tror att killar ljuger. Alltid ljuger. För att jag omedvetet väntar på att bli lämnad, sårad, förstörd.
Och visst har det visat sig att jag många gånger har haft rätt. Så jag börjar tröttna lite. Men så finns det en person. En person som har fått mig att inse att jag inte givit upp hoppet än. Att jag fortfarande tror på att det kanske finns någon där ute som kanske en dag kan göra mig lycklig. Men han kommer få kämpa. Kämpa hårt och kämpa länge.
Jag tror mer att det handlar om tillfälligheter. Att man ska träffas vid rätt tidpunkt i livet. Att man kanske går in med inställningen att inget ska hända och att man sedan klickar så bra på alla plan, att man faller för varandra, att man trots uttalanden om besvikelser över tidiga förhållanden blir så tagen av den andra personen att man väljer att satsa allt. Trots alla rädslor. Så tänker jag.
Men jag tror att han finns där ute. Och utan att hoppas för mycket, utan att gå händelserna i förväg. Så kanske det finns en liten, liten, liten chans att jag redan har träffat honom. En liten chans. Bara en liten.
Och Turkiet. Fina, vackra, underbara Turkiet. Tack för senast! Du slutar aldrig leverera.
