My name is Luka
En gång i tiden lärde jag känna en fin människa. Inte på en djupare nivå. Så jag vet egentligen inte om han är en fin människa eller inte. Men det verkar så. För efter tre år, trots att vi bor på två helt skilda kontinenter, skriver han fortfarande till mig och undrar hur jag mår.
Han skrev för en stund sen. Han undrade om min största dröm har gått i uppfyllelse. Att flytta till London. Han minns nog, för att vi träffades där. På en dålig trång klubb med dålig musik. Där höll han upp dörren för mig, dansade med en meters avstånd, respekterade mig och fick mig att le. Jag hade samma dag träffat Hamid ett halvår efter att vi hade gått skilda vägar, det visade sig senare att det skulle bli sista gången vi sågs. Fast ja, det kan jag ju inte säga med säkerhet. Världen är ju liten. Jag hade gråtit. Som ett barn.
Han fick mig att le den kvällen. Han bad om mitt nummer. Jag sa nej. Han gav inte upp. Han nöjde sig senare med min facebook. Jag hade redan gått. Men jag vände mig om. Jag ångrade mig. Jag tänkte, honom kommer jag nog aldrig se igen. Så jag vände mig om. Tog tag i honom och sa, hey here you go. This is my facebook.
Han undrade om min största dröm har gått i uppfyllelse. Inte än sa jag, men det kommer hända. Det vet jag sa han. Du är en sån som jagar dina drömmar. Så tänkte jag, att jag aldrig frågar hur han mår. Vad han tänker på. Vad han drömmer om. Så jag frågade vad hans största dröm är.
Att få vara lycklig varje morgon när jag vaknar. Det är min största dröm
Den meningen är stark.
Kommentarer
Trackback
