And then I met you.
Det här med att känna igen.
För många år sedan, egentligen alldeles för många år för att räkna, var jag förälskad. En tonårsförälskelse som senare kom att prägla mitt unga vuxna liv. En förälskelse som har satt otroligt djupa spår och byggt höga murar. En förälskelse som har lärt mig mycket i livet. Mycket om livet och mycket om mig själv.
Så många tårar jag har fällt för honom, så många gånger jag har gråtit mig till sömns, så många gånger jag har låtit honom förstöra min dag. För att till slut inse att känslan inte varit besvarad. För att inse att han har gått vidare, funnit en ny kärlek, förälskat sig på nytt.
Det är enkelt. Antingen är det precis som det verkar. Att han har förlovat sig med henne för att hon är hans största kärlek. Eller så är det som jag tror. Att första kärleken är den viktigaste, att den kan man aldrig någonsin glömma.
Så till det här med att känna igen. För en ny människa. Känna så starkt. Och du undrar var muren har tagit vägen. Hur kan man börja känna så igen? Du kan inte längre styra, du kan inte bestämma över dina tankar och känslor. Han skapar något som känns så övermäktigt.
Det är så fint att känna igen.
Kommentarer
Trackback
